D-vitamin

Vad är D-vitamin

D-vitamin kan ses både som vitamin och som hormon, eftersom vi producerar själva D-vitamin i huden när den exponeras för ultraviolett ljus och vi kan även ta upp D-vitamin från kosten. Eftersom UVB filtreras bort i atmosfären när solen står lågt, kan vi på våra breddgrader bara bilda D-vitamin några timmar runt lunchtid under sommarhalvåret, vid midsommartid möjligen något mer. Förmåga att bilda d-vitamin avtar med åldern.

D-vitaminbrist och sjukdomar

Forskarnas intresse för vitamin D har de senaste åren blivit allt större och allt fler sjukdomar kopplas till brist på vitaminet. Bland dem som brukar nämnas, förutom benskörhet, cancer i tjocktarmen och i bröst och prostata, allvarliga infektionssjukdomar och autoimmuna sjukdomar som MS, reumatoid artrit och diabetes samt kardiovaskulära, och neuropsykiatriska sjukdomar.

Flera studier har visat att kvinnor med högre halt av D-vitamin i blodet löper mindre risk att avlida i bröstcancer.

– För prostatacancer finns en klar koppling mellan solexponering och dödlighet i prostatacancer och även för tjocktarms- och äggstockscancer har man hittat liknande samband.

Enligt forskare så är det ingen som hävdar att det är orsaken till sjukdom men att en förbättrad d-vitaminstatus kan ge ett ökat skydd.

D-vitamin brist är svårt att se symtom på , det är senare i livet man får betala priset.

Det forskas också mycket på sambandet mellan depressioner och d-vitamin, och man har sett i vissa studier hur detta har gett positivare genomslagskraft än ljusbehandling vid årstidsrelaterade depressioner.

Hur mycket behöver vi?

Frågan om vilken nivå av vitamin D som är bäst besvaras olika av olika forskare. I Sverige rekommenderar Livsmedelsverket ett dagligt intag på 300 till 400 IE men många anser att det är för litet. Att siffran borde tredubblas till ungefär 1 000 IE per dag.

Enligt en rapport skriven av Mats Humble (överläkare och psykiatriker), så är en daglig dos från 11 års ålder på 2000 IE riskfri. Behandling av d-vitamin har länge hämmats av rädsla av överdosering vilket har visat sig vara kraftigt överdrivet. Det är helt omöjligt att bli d-vitaminförgiftad genom vanlig mat eller att sola för mycket.

Genom kosttillskott finns endast en liten risk, och det är att man äter överdrivet stora mängder över en lång tid.

Solljus

För att vi ska kunna producera vårt eget D-vitamin behöver vår hud exponeras för ultraviolett ljus av typen UV-B . Eftersom UV-B-strålar filtreras bort i atmosfären när solen står lågt är det i praktiken bara under sommarmånaderna april-maj till augusti-september som vi kan producera vårt eget D-vitamin i nämnvärda mängder.

Kosttillskott

Under vintertid rekommenderar många att äta tillskott av d-vitamin. Eftersom livsmedelsverkets rekommendationer är så låga så är det bra om man kollar innehållet i kapslarna ordentligt.

Räcker inte det vi får via maten då?d3web_1_1

Att D-vitaminbrist är vanligt i vår del av världen kan beror på att det är svårt att få i sig tillräckliga mängder med d-vitamin genom kosten. De främsta D-vitaminkällorna är fet fisk som sill, lax och makrill. D-vitamin finns också i ägg och mejeriprodukter men i lägre mängder som gör det svårt att täcka dagsbehovet. Medan en portion sill ger ungefär 400 IE så motsvarar ett glas mjölk bara ungefär 40 IE – och de flesta äter ju inte fet fisk varje dag.

 

Nedan har du länkar till källförteckningen om du vill grotta dig ner ytterligare i ämnet d-vitamin

 

Källförteckning:

http://www.vetenskaphalsa.se/moderna-tiders-solbrist-bakom-diabetes/

http://www.vetenskaphalsa.se/hur-mycket-d-vitamin-behover-vi/

http://www.lakartidningen.se/OldWebArticlePdf/6/6279/LKT0711s853_857.pdf

 

Intressant extra läsning om d-vit

Utdrag ur: http://www.lakartidningen.se/OldWebArticlePdf/6/6279/LKT0711s853_857.pdf

Vitaminbehandling uppfattas i läkarkåren ofta som harmlös placebo, ibland som riskabelt kvacksalveri, och sannolikt riktas ofta egenbehandling med vitaminer alltför ospecifikt mot mer eller mindre diffusa symtom. Många vitaminbristtillstånd är svåra att fastställa även för läkare, och bristsyndrom som skörbjugg, pellagra och beriberi har blivit så sällsynta att många läkare aldrig träffar på dem. Dessutom fokuserar medicinsk rapportering kring vitaminer oftare på risker med t ex A-vitamin eller folsyra än på positiva effekter. Vitamin B12utgör dock ett exempel på hur tänkandet kring vitaminbehandling kan utvecklas i en annan riktning. Vitamin B12upptäcktes som botemedel mot perniciös anemi, medan lättare bristtillstånd på den tiden var okända. I takt med forskningens framsteg har läkarkåren sedan vant sig vid att laboratoriemässig verifiering och behandling av mindre uttalad B12- brist kan ge effekt mot till synes ospecifika, ofta neuropsykiatriska, symtom. Aktuella forskningsrön tyder på att vi nu på ett liknande sätt måste omvärdera vår syn på D-vitamin [2-6]. Perniciös anemi motsvaras här av rakit och osteomalaci, konsekvenser av svår D-vitaminbrist, som idag betraktas som rariteter. (På 1920-talet däremot väckte upptäckten av ett botemedel mot rakit sensation och förlänade Adolf Windaus Nobelpris i kemi 1928.) Förbättrade analysmetoder och ökande kunskaper om D-vitaminets fysiologi och status i olika populationer ger nu stöd för att även mindre uttalade bristtillstånd kan öka risken för ohälsa. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *